Syns inte, finns inte

Det sista av tre "kalas" för sonen över. Det har blivit lite utspritt firande av olika anledningar. Annars brukar jag försöka klara av alltihop på en helg. Men det har gått bra Vi har inte någon släkt här så det blir mormor, morfar, farmor, farfar och kompisarna. Litet och hanterbart. Jag har gjort det lätt för mig och inte bakat något, bara köpt. Bra att slippa stå och kladda med det mer än nödvändigt.

Självklart är det så att det är skillnad om jag slipper se, lukta och höra ljudet av folk som äter. Oftast är det inga problem ändå, men ibland är det jobbigt och det kan väckas en irritation i mig när folk som vet att jag inte äter socker och att jag gör det av hälsoskäl sitter och talar om hur FANTASTISKT gott någonting är. Ingen skulle göra så med alkohol om det fanns en alkoholist i sällskapet. Då är frågan om någon skulle dricka överhuvudtaget. Men det är så det är. Många är inte medvetna om att sockerberoende finns och förstår inte att det funkar på samma sätt som andra beroenden.

Men jag tänker inte ens tanken att förbjuda andra att äta. Inte i mitt eget hem heller. Inte inom vissa ramar i alla fall, men det skulle vara tufft att leva ihop någon som måste äta en massa snask hela tiden. 

Att minimera antalet tillfällen då man utsätts kan man göra på många olika sätt. En sak som gör stor skillnad i mitt liv är att inte handla i en fysisk affär. Jag beställer hem mat varje vecka. Det gör att jag slipper gå förbi tonvis med godis på väg till kassan och dessutom minskar det på min stress. Två flugor i en smäll.